Snabba scones
Grahamscones.
Snabbaste vägen till nybakat stavas scones. Här med lite grövre mjöl och mycket smak!
Smaken av försommar
Vi har bara hunnit snärja in oss i grillångor en gång i år. Det är inte riktigt vår grej - jag tror jag behöver öva helt enkelt. Försommarmat är något helt annat för mig. Eftersom vi inte fått igång så tidiga odlingar att skörda i år heller (tja, för tretton fjorton månader sen var vårt ena trädgårdsland bevuxet med små ekar, sly, granar, lupiner och gullris, det andra så sent som i mars-april fyllt med kirskål och sly) försöker vi använda det som finns. Örterna sätter igång tidigt förstås. Och äldsta dottern är mästare på allt ätligt vilt och kommer in med hårt kramade sallader i små glas: harsyra, kirskål, granskott, gökärt... Harsyran är min absoluta favorit, syrlig och frisk. Den kan man gott använda även när det växer annat! Nässelsoppa är också givet. Samt årets första - och bästa! - tillskott: de små äggen med innerligt gula gulor som hönsen börjat lägga. Godare finns inte. Så vårmaten stavas o-m-e-l-e-t-t. Bästa lunchen, snabb, nyttig, lätt att variera, uppskattad av ungarna och framför allt rysligt god.
Att lunchen är snabb är förresten en nödvändighet. Det finns så ofantliga mängder saker att göra. Kupapotatisrensaogräsplanterautbönorstaplasistavedenstädahönshusetlagacykelnstöttaärtorna... Vi har grovt uppskattat 1500 kvm trädgårdsland nu, säljer regelbundet plantor och honung på närorten, ska utöka biodlingen, har en ruvande höna (hoppashoppas!), planerar att skaffa ankor i sommar, och har tusen små projekt hemma. Tur att man trivs. Och tur att man snart får lön för mödan. Redan nu växer basilikan extremt frodig i drivbänk och jag planerar pesto vilken dag som helst. Snart snart dignar det överallt, honungen flödar, livet kilar runt överallt och tiden kommer knappt räcka till åt att skörda. Ajöss trista vintermat! (fast till hösten kommer jag att älska den igen)
7 juni 2014
Smuts
Jag älskar historier, och det är något man kan få mycket av om man lyssnar här i Småland. Undrar om det är likadant överallt? Senaste guldkornet att sortera in i samlingen är historien om suggorna som min man kom hem med. Jo, sugga är ingen delikatess, fick jag veta. Men förr när folk var fattiga kunde de behöva slakta en so ändå. Vad gjorde man? Hästskit gjorde susen - det fick suggorna äta några veckor så blev köttet mört. En riktigt mustig landsbygdshistoria, lite för bra kanske till och med.
Den fick mig hur som helst att tänka på inställningen till mat, vad som är smutsigt, vad som är rent nog att äta. Sånt finns det föreställningar om i alla kulturer. Var de där suggorna värre att äta än industrigrisar uppfödda på soja (eller guvetvad) i små bås som aldrig får se dagens ljus? Vem tror, innan han/hon får barn, att man ska sitta där och plocka rent ungarnas tallrikar när de ätit upp? Förneka det om du kan men jag vet att du gör det, småbarnsförälder! Och det är så befriande. Mat ska inte bara sätta guldkant på tillvaron, en sorgkant under nageln här och där är inte så dum heller. Förstå mig rätt, jag vill inte förespråka dålig livsmedelshygien, bara lite hederligt smuts här och där. För det som inte dödar härdar.
22 mars 2014
Swedish fika
Ett nytt café har öppnat där jag bor. Innehavaren är engelskspråkig och skriver på sin hemsida om fika med ordet på svenska, trots att texten i övrigt är på engelska. Finns ingen motsvarighet på det omfattande engelska språket? Det får mig att tänka på hur fattigt livet vore utan en riktig svensk fika ibland.
Som igår, till exempel, när stora dottern insisterade på att vi skulle ha lussefika. På bordet brann vaxljus och utanför låg snön så var inspirationen kom ifrån är inget mysterium, även om tidpunkten var lite för sen, eller för tidig, beroende på hur man ser på saken. Nåväl. Det blev lussefika med sista lussekatterna, mörk choklad, te och så kuckeliku-spelet förstås. Perfekt klockan fyra en snålblåsig söndag. Vart skulle världen ta vägen utan fika? Tänk ett liv utan koppar tunna som membran, småblommiga fat i oändliga rader, småkakor med lockande rosa sockerkanter (brysselkex, var är ni?) eller stabbiga mandelkubb som doftar bittermandel. Inga broderade dukar ens hos den knotigaste tant. Ingen sitta-ner-stund med socker på.
Afternoon tea i all ära, heder åt chokladcroissanter och caffè latte med pralin. Men en redig fika är svår att övertrumfa.
20 januari 2014
Grönkål: a love story
Grönkål. Snyggt till julskinkan. Fast grönkålen har många fler sidor än så. Faktum är att den just nu tröstar mig i novembermörkret som enda gröna fläck i en i övrigt brungrågulnad trädgård som nästan slutat ge något färskt. Lite persilja i drivbänken och några jordärtskockor som får vila till våren, det är allt. Grönkålen står grön, frisk och krusig utanför köksfönstret och lovar färsk mat ännu ett tag till (tyvärr har rådjuren också upptäckt det).
Lite av en innegrönsak har den kanske blivit, grönkålen, och kanske framför allt varianten svartkål. Inte oförtjänt alls. Otroligt näringsrik (späckad med folsyra, järn, c-vitamin och kalcium, bland annat) och dessutom både användbar och god. Både färsk i sallad och i allt från soppa till lasagne eller piroger passar grönkålen. Gillar man att göra grönsaksdrinkar är det visst många som uppskattar att använda grönkålen ihop med exempelvis äpple eller citrusfrukter. Det är inte riktigt min kopp te, men det finns som sagt andra användningsområden.
I somras tittade jag inte så mycket åt plantorna, det ska erkännas. Envisa kålmaskangrepp förstörde glädjen lite grann samtidigt som många andra färska grönsaker pockade på uppmärksamhet. Nu är kålmaskhotet förbi och det är fritt fram att frossa. Ibland kommer jag på mig själv med ett ständigt grönkålssug...
Kort sagt, grönkål är en grönsak att räkna med i Sverige på senhösten och vintern. Inga växthus krävs och den går enkelt att odla i större delen av landet. Inled en ny förälskelse!
22 november 2013
Håll i kål
Inte bara högtider hör samman med mat som ler och långhalm. Oväder också. Vi inväntar första höststormen, kanske blir det orkanbyar och redan friskar det i. Hönsen är instängda och skottkärrorna uppvälta bakom uthuset. Vattnet är tappat. Det behövs något tryggt att hålla sig fast i när det blåser om öronen.
Det ultimata brukar vara varm choklad - vid själsliga problem, när man är trött, när någon fyller år, då hör det till. Eftersom vi inte har mjölk nog kan vi inte hålla oss i koppen, händerna kupade, filten omvirad, brasan brinner men det viner i skorstenen. Nej, det blir något rejälare. Piroger! Ja! Perfekt att baka med VAB-barn i köket och går att fylla med i stort sett vad som helst. Vi väljer kål. Varför inte? Förut trodde jag broccoli hörde sommaren till men vår gamla sort Calabrais ger fortfarande skott. Lättkokta, hackade, ner i fyllningen. Mer då? Finhacka en lök, och ett par vitlöksklyftor (det satte vi igår till nästa år förresten!), strimla lite färsk grönkål och släng i lite strimlad vitkål av säsongens första huvud, fräs. Hacka ner några tomater som fått mogna i fönstret. En klick tomatpuré, ett par matskedar grädde fanns det visst. Och ett par kvistar timjan när man stänger hönsluckan.
Perfekt att hålla sig i när det stormar! Eller, va? Är alla redan uppätna?
28 oktober 2013
Knölen: en levande historia
Idag mötte jag mannen som bodde i vårt hus i 50 år. Han hörde sig för om hur vi trivdes men ganska omedelbart kom vi in på ett annat ämne: odling. Det var inga genvägar om vädret inte. Här talar vi om en man som odlade omkring 2000 kvm potatis (och dahlior, sägs det) varje år. Rent okristliga mängder potatis, konstaterade en granne som traskade förbi. Här minns alla åkrarna med potatisplantor i långa rader.
Nå, jag fick med mig ett par råd, som att varva med foderärtor som gröngödsling före potatisen. Det är fina grejor. Men vad gör man med så mycket potatis? Potatis är ett brännande ämne som faktiskt blivit återkommande i min blogg, märker jag. Vår käraste knöl. En stabil pelare att placera den svenska matkulturens ymnighetshorn på. Med egna odlingar har vi börjat äta päror på längden och bredden och de blir faktiskt bara godare och godare. I år gräver vi upp Rocket (stora, fasta, kalasgoda att ugnssteka), Toluca (ekologiskt utsäde som är friskt, gult kött), mandelpotatis som knappast behöver någon presentation och trotjänaren Asterix. Variationen är inte att underskatta.
Undrar vilka sorter som växte här förr? Tidigare i år skaffade vi några potatisar av gamla sorter: Rättviks Röd, Blå mandel och Congo. Skulle vara kul att odla eget utsäde! Fast pappas potatispassion motiverade att han fick dem i födelsedagspresent istället. Nog ska vi skaffa några knölar igen. Trots att potatisen är en fantastisk knöl är den inte enhetlig, variationen förnöjer! Och bygger vidare på gamla traditioner, i synnerhet här, i potatislandet.
10 oktober 2013
Kanelbulleinstinkter
Min dotter. En tjyv. En riktig kanelbulletjyv, alltså. Hur kan man vid 15 månaders ålder, utan tidigare erfarenheter av bullar, veta att det är så gott med kanelbullar att det lönar sig att tassa fram till bordet där de ligger, nygräddade, och svalnar, sträcka sig på tå, ramla på kuppen? Det kanske är instinkt. Eller bara kardemummadoften. Stora dottern är mer indirekt. Hon slår sina lovar, säger att oj, där ligger det bullar. Undrar om de är goda? Ska vi äta dem någon gång, kanske på lördag? Nästan så man får hjärtsnörp av hur återhållen hon är. Fast desto mindre när bullen ligger på tallriken!
Det är något med bakning som handlar om kärlek och omtanke. Inplastade kakor kan också vara en fin gest, men riktig bullmamme-/pappe-feeling blir det först när de är bakade med smör, nygräddade på en plåt i köket. För när det är fest så är det. Ha en doftande, mjuk, saftig och nybakad kanelbullens dag!
3 oktober 2013
Redaktionens kommentar
Husmoderns obändiga auktoritet
Trädgården full av grönsaker, skogen full av bär och svamp. Då är det inte senaste boken med 5:2-dieter eller luftiga sommardesserter jag behöver. Nej, det tyngre artilleriet krävs: husmorsböckerna. Som av en lycklig händelse har jag ramlat över en handfull sådana på sistone. De behöver inte vara av så gammalt snitt för att vara användbara, böcker från 50- och 60-talet fungerar alldeles utmärkt, skrivna av dem som inte frälsts alltför mycket av frysboxarnas intåg.
De kännetecknas av bilder, gärna i några kolorerade ark någonstans i boken, lite överdrivet tillrättalagda, eller inga bilder alls. Recepten har ofta namn som är rakt på sak (Färserade gurkor eller Tomatäggröra) men ibland är rubrikerna lite omsorgsfullt uttänkta, som Blomkål Finesse, Kapprockar eller Trevlig liten rätt. Plötsligt har det stått klart för mig att det inte är att fnissa åt. Det finns faktiskt mycket vett i de enkla, rättframma recepten med mycket grönsaker och få ingredienser.
Som morotshöet. Som barn tyckte jag morotshö med äpple (det vill säga rårivna morötter med äpple) var en pina. Men med massor av äpplen och morötter provade jag det och det var förstås hur gott som helst. Varför skulle det inte vara det, i all enkelhet? Till falafel och med en örtig yoghurtsås var det helt perfekt.
Så finns ju baksidan också. Knasrecepten. De får stå för sig själva med paradens hjälte i spetsen: Vitkål i bananmajonnäs. Smaka på det! Eller förresten, låt bli. Ärligt talat, å andra sidan, är det ändå inte samma sak som vi har idag: ingefärsbrässerade tuppkammar på en bädd av mangoskum, eller vad man nu hittar på i kockmössornas förnyelseiver.
Länge leve husmorsböckerna!
26 september 2013
Allt faller på plats
Ibland faller bitarna helt villigt och snällt på plats. Under lingonpromenaden med följande syltkok ramlade vi över ett gäng fina soppar av olika slag. Väl hemma var hallen full av nyupptagen potatis, dags att koka en gryta full - som blev sönderkokt. Hoppsan. Men vore det inte gott med potatismosbullar? En av mina favoriträtter som barn (inte skolmatsalens vämjeliga version utan de hemlagade) men själv har jag aldrig lagat det. Då kom en kokbok från 50-talet med svar. Men, inga ägg! Väldigt lägligt låg två stycken i redet i hönshuset och väntade. Persilja lade pappa alltid i, en knippe av det också. Och dags att prova den gamla potatispressen som följde med när vi köpte en byrå i vintras. Vad har man till potatismosbullar? Lingonsylt förstås! Och svampstuvning, mmm. Samt svågerns stiliga morötter. Och plötsligt hade vi en fantastisk höstlunch som nästan lagat sig själv. Oslagbart!
Recept på finfina potatismosbullar
cirka 600 g kokt potatis
1-2 ägg
en knippe persilja
salt, kanske en halv tesked
ströbröd
smör att steka i
Mosa potatisen med gaffel eller en gammal snygg potatispress. Blanda med finhackad persilja, salt och ägg till en smet. Forma bullar som plattas till. Här är barn till god hjälp. Doppa i ströbröd och stek gyllengula i smör.
19 september 2013
Hembakat bröd
Finns det något som går upp mot doften av nybakat bröd?
Satsa på ett gott surdegsbröd som passar både till mat och som frukostbröd.
Snabba scones
Grahamscones.
Snabbaste vägen till nybakat stavas scones. Här med lite grövre mjöl och mycket smak!
Frukostbullar
Morotsbullar
Saftiga frukostbullar med rivna morötter startar dagen på rätt sida.
Haha, men kanelbullebegäret tyder ju på god smak! Börjar bli dags att baka en sats snart känner jag...