Nytt från örtagården

"Skrynkliga som öronen på ett nyfött muminbarn", den frasen dyker osökt upp i huvudet när jag tittar på libstickan som börjar bana sin väg uppåt, uppåt i den odlingslåda dit vi har flyttat örterna. Plantan fick jag i present förra året och redan då sköt den i höjden på sitt alldeles eget sätt. När jag för första gången använde libsticka kände jag inte till den kraftfulla smaken och överdoserade: ett knippe i en paj, tillsammans med andra örter. Bränt barn... Men sen örtsaltet från sensommaren tagit slut saknar jag dess mustiga smak. Den är en riktigt trilskande typ som jag nog inte kan vara utan. Kanske ska man planera örtodlingen så den passar till buljongkoket och det egna örtsaltet? Det är ju så gott! Välkommen, libsticka.