Vanligt och ovanligt

Jag har funderat på ovanliga och vanliga saker. Varför det blir som det blir, på nåt sätt. En del vanliga saker är vansinniga: bake-off-smulpaj, till exempel. Nu vet jag inte om det är speciellt vanligt, men det finns ju i frysdisken i alla fall. En del ovanliga saker är så bra så man inte begriper varför inte fler har upptäckt dem, som roliga, ovanliga grönsakssorter.

Visst tycker jag om ovanliga saker. Det är helt enkelt roligt att prova sånt som alla inte gör. Ibland slår det över i motsatsen: strävan efter att prova nya, roliga saker överskuggar kanske det bästa valet? I inflyttningspresent fick vi ett valfritt äppelträd av mina föräldrar. Mina favoritäpplen är Aroma, och så stod jag ändå där på handelsträdgården och funderade på om det inte skulle vara något mer... avvikande. Vad konstig man är. Nu står Aroma-trädet ordentligt planterat i trädgården (visst är det härligt att plantera träd när man flyttar in på en ny plats!).

Aroma är vanliga eftersom de är så bra. Blåärtor är också bra. De borde kanske vara vanligare? Dessutom är de vackra. Men den skapelse inför vilken min treåring instinktivt ryggade (alltså, hon som älskar surkål och linser) var varken vanlig eller i vissa avseenden bra. Blåärtshummus, tja, det smakar bra. Utseendet kan jag tyvärr inte rekommendera. Kattmat som badat i avloppet, någon?