På slutspurten

På sätt och vis tycker jag alltid att julen kommer som en kraschlandning. Hur mycket man än gått och pillrat och prasslat med papper och rullat lussekatter och kavlat pepparkakor så är man aldrig beredd. Julen har inte den där magin som den hade när man var liten, men ändå är det så mycket förväntan i luften. Själv ska jag bara få till min julmacka med tzatziki och smör på vörtbröd, så är jag ganska nöjd. Ett par falaflar, vegetarisk jansson, den obligatoriska brysselkålen. Något glas julmust sitter bra. Och så är jag ju en riktig gottegris som vill ha farsans knäck, gärna kola och fudge och (oh du skam) några bitar ur en Aladdinask. Bara för att.

Att baka eget julsmakande bröd är inte så dumt. Det doftar fantastiskt och är trots allt ingenting man hänger sig åt annars, så det är minsann dags att baka om man så bara gör det en gång per år. Pomerans är inte alls fel att frossa i. Så är det förstås alla andra citrusfrukter också, och finns det någon bättre tid för att hälla kanel i alla grytor i tid och otid?

Efter en lång uppladdning är det dags för slutspurt. På sätt och vis kanske det är själva uppladdningen som är grejen? Julmaten, det är ju så tillfälligt, julafton och ett par dagar till, sen är man mätt och trött. Fast det är inte en så dum känsla förstås, med en knäck på toppen...