Knölen: en levande historia

Idag mötte jag mannen som bodde i vårt hus i 50 år. Han hörde sig för om hur vi trivdes men ganska omedelbart kom vi in på ett annat ämne: odling. Det var inga genvägar om vädret inte. Här talar vi om en man som odlade omkring 2000 kvm potatis (och dahlior, sägs det) varje år. Rent okristliga mängder potatis, konstaterade en granne som traskade förbi. Här minns alla åkrarna med potatisplantor i långa rader.

Nå, jag fick med mig ett par råd, som att varva med foderärtor som gröngödsling före potatisen. Det är fina grejor. Men vad gör man med så mycket potatis? Potatis är ett brännande ämne som faktiskt blivit återkommande i min blogg, märker jag. Vår käraste knöl. En stabil pelare att placera den svenska matkulturens ymnighetshorn på. Med egna odlingar har vi börjat äta päror på längden och bredden och de blir faktiskt bara godare och godare. I år gräver vi upp Rocket (stora, fasta, kalasgoda att ugnssteka), Toluca (ekologiskt utsäde som är friskt, gult kött), mandelpotatis som knappast behöver någon presentation och trotjänaren Asterix. Variationen är inte att underskatta.

Undrar vilka sorter som växte här förr? Tidigare i år skaffade vi några potatisar av gamla sorter: Rättviks Röd, Blå mandel och Congo. Skulle vara kul att odla eget utsäde! Fast pappas potatispassion motiverade att han fick dem i födelsedagspresent istället. Nog ska vi skaffa några knölar igen. Trots att potatisen är en fantastisk knöl är den inte enhetlig, variationen förnöjer! Och bygger vidare på gamla traditioner, i synnerhet här, i potatislandet.