Svart på vitt

För några år sedan var jag på jullunch med mina dåvarande kolleger. Vi bjöds på ett trevligt ställe som serverade främst husmanskost. Som tur var fick jag det vegetariska alternativet: svartrotssoppa med parmesanflarn. Det var den godaste soppa jag någonsin smakat! Sedan dess tror jag inte att jag ätit något tillagat av den fantastiska roten; skrovligt, jordigt svart utanpå, krispigt, sprött vit inuti. Härom dagen fick vi tag på ekologiskt odlade svartrötter och ikväll tillagade vi dem, tillsammans med palsternacka, potatis och generöst med smör, i ugnen. Det rekommenderas varmt! Svartrot är vegetarisk lyx som smakar lågmält, milt och på något sätt förfinat. Resten av rötterna ska bli soppa förstås.

Så passande att vi redan har stoppat frön i jorden som ska gro nästa år. Det går bra att så på våren, men om du inte har tjäle i marken ännu och en jordplätt som är djupt grävd, så några frön och hoppas på lite hemodlad lyx nästa vinter.