Kolhydratfejden

Striden har rasat ett tag nu, den om kolhydrater och fett alltså. Den har liksom letat sig in i medvetandet. För även om man inte är LCHF:are så känns det inte så farligt att lägga tre skivor fet ost på mackan. Och standardmjölken behöver inte smugglas genom kassan under ett lager av linfröpåsar, grahamsmjölspaket och kallpressad rapsolja. Den utvecklingen välkomnar jag (men allt med måtta).

Myntet har förstås en andra sida också. Lite misstänksamt ska man snegla på nybakade frukostbröd eller ställa sig skeptisk till att ha kex under osten. Nej, det är inte min melodi. Tur att jag tycker om surdegsbröd. Jag tror inte på ond mat, inte av det slaget i alla fall. Om dietmat för viktuppgång eller -nedgång vill jag inte uttala mig om men för övrigt tror jag på sunt förnuft, lagom av allt, mycket matglädje och framför allt: ingen maträdsla.

Kolhydratfejden har flyttat in i vårt kök också. Motsättningen är som följer: jag älskar pasta. Det går snabbt att laga (perfekt när småbarn svärmar runt benen), passar med otroligt många olika smaker och blir nästan alltid gott. Motståndarsidan hävdar att det förvisso är ganska gott men inte mättar och att det inte är speciellt bra med de snabba kolhydraterna. Konsekvens: vi har undvikit pasta. Tills nu...

För jag har ett vapen. Kallt, blankt stål. Precision i varje detalj. Men lugn, ingen blodsutgjutelse. Bara mjöl och ägg - vi fick en pastamaskin i julklapp. Hemgjord pasta är inte svårt att göra, när man fått in snitsen, och mättar mycket bättre med ägg i degen. Till våren skaffar vi förhoppningsvis egna höns och då blir äggtillgången snart en baggis (när de vuxit till sig och börjat lägga). Viktigaste skillnaden är förstås att det smakar så mycket bättre och blir helglyxigt istället för vardagsmat. Härnäst ska jag bemästra tortellini, kanske med grönkål, nya favoritvintergrönsaken. Mmm...