Don efter person

Jodå, jag kommer med veden, så jag gör, sa vår kungliga vedleverantör, en smålänning av kärnfriskt virke som närmar sig antikvitetsstatus. Så här mitt i vintern har vårt första vedlass börjat tryta och vi ska få ett nytt. Min man har varit och inspekterat, eller tja, det var nog mest kokliande och småkaksätande som gällde. Och här kommer dilemmat - vad säger etiketten egentligen? Alltså, om det här med fika och vedlass. Det är ju alldeles självklart att man bjuder på fika om det kommer en trevlig man, 80 plus, som gör sig omaket att köra ved och tippa den. För vem vill gå miste om historier om fem meter långa malar som fiskades upp ur ån på förtitalet eller om åkern där man odlade kilotunga päror (potatisar, alltså)? Nej, just det. Inget man vill missa. Och då är det kakor och kaffe som gäller. Men vilka kakor?

Vi har haft en del hantverkare här på sistone. Det är sin sak. Om jag skulle bjuda dem på fika skulle något slätstruket och klassiskt som kanelbulle gälla. Fast sanningen att säga får de flesta ingen fika alls - om de inte har gott om tid och är väldigt trevliga, som förstås en del är.

Så, vad passar? Till veden alltså. Inte fasen slänger man fram cupcakes eller bagels eller något annat tjosanhejsan. Det måste vara något som säger att jajamän, vi hugger ved och bakar småkakor och är som bra folk är mest. Fast bakar lite bättre.

Boken Ved av Lars Mytting var en av årets julklappar. Där finns en tabell återgiven som kvinnor kunde använda för att bedöma blivande-make-virke efter deras vedstaplar. Kanske kan något liknande tillämpas med småkakor?

Enkel introduktion till småkakspsykologi:

Havrekakor - ett förtäckt försök att bjuda dig på dietmat, om än i en lockande förklädnad. Låt dig luras!

Chokladbollar - för den som vet att simpelt är bäst. Egentligen vill alla innerst inne äta deg.

Schackrutor - alla har vi våra ljusa och mörka sidor. De smakar bara lite olika.

Nä. Syltkakor och kolakakor tror jag på. För minst två sorter måste det vara, det vet jag säkert.