Standard eller sopa upp?

Det blir mycket odlingstankar i den här bloggen, men det är svårt att inte fundera över sådant när man går och pular i trädgårdslandet varje ledig stund. Igår kväll gick jag och planterade ut små kålplantor: grönkål, broccoli, vitkål. När jag tittade upp såg jag emellanåt en och annan kålfjäril. Jag vet att de kommer att komma, lägga sina ägg på mina söta kålplantor, larverna kommer försöka livnära sig på dem. Fiberduk har jag inte till hands och dessutom är det så fult att lägga ut på sitt vackra kålland. Alternativet är att plocka larverna (och slänga dem till hönsen, skulle jag tro).

Köpegrönsaker är glänsande, de är raka, standardiserade i storlek. Man kan köpa ett halvt ton potatis (500 kilo), prima kvalitet men för små eller för stora, för hundra spänn här någonstans i Småland. Är det inte absurt? Utmärkt mat som slumpas bort eller slängs. Inte av misstag, inte av lättja utan för att systemet föreskriver det. Ska vi stoppas om med välbesprutad standardiserad bomullsvadd, vi konsumenter? Nog att vi inte ska äta dålig mat. Men helt felfri mat som kanske inte skulle passa bland bilderna i pekboken? Så här ser potatis ut. Jämnrund, mellan 50 och 100 millimeter. Eller vad det nu kan vara.

Nej, kalla mig träig, men jag tror det är bra att karva ut ett brunt märke i äpplet (inte Granny Smith-blanka klot), eller att skölja av det värsta av jorden med vattenslangen när morötterna gallras och sedan hålla i blasten och äta, eller att plocka sina sniglar eller kålmaskar ibland, eller att dricka mjölken som gått ut, eller strunta i att salladen har ett gnaghål. Kanske till och med vara lite glad åt det.