Husmoderns obändiga auktoritet

Trädgården full av grönsaker, skogen full av bär och svamp. Då är det inte senaste boken med 5:2-dieter eller luftiga sommardesserter jag behöver. Nej, det tyngre artilleriet krävs: husmorsböckerna. Som av en lycklig händelse har jag ramlat över en handfull sådana på sistone. De behöver inte vara av så gammalt snitt för att vara användbara, böcker från 50- och 60-talet fungerar alldeles utmärkt, skrivna av dem som inte frälsts alltför mycket av frysboxarnas intåg.                    

De kännetecknas av bilder, gärna i några kolorerade ark någonstans i boken, lite överdrivet tillrättalagda, eller inga bilder alls. Recepten har ofta namn som är rakt på sak (Färserade gurkor eller Tomatäggröra) men ibland är rubrikerna lite omsorgsfullt uttänkta, som Blomkål Finesse, Kapprockar eller Trevlig liten rätt. Plötsligt har det stått klart för mig att det inte är att fnissa åt. Det finns faktiskt mycket vett i de enkla, rättframma recepten med mycket grönsaker och få ingredienser.

Som morotshöet. Som barn tyckte jag morotshö med äpple (det vill säga rårivna morötter med äpple) var en pina. Men med massor av äpplen och morötter provade jag det och det var förstås hur gott som helst. Varför skulle det inte vara det, i all enkelhet? Till falafel och med en örtig yoghurtsås var det helt perfekt.

Så finns ju baksidan också. Knasrecepten. De får stå för sig själva med paradens hjälte i spetsen: Vitkål i bananmajonnäs. Smaka på det! Eller förresten, låt bli. Ärligt talat, å andra sidan, är det ändå inte samma sak som vi har idag: ingefärsbrässerade tuppkammar på en bädd av mangoskum, eller vad man nu hittar på i kockmössornas förnyelseiver.

Länge leve husmorsböckerna!