Pappas potatispassion

Ingen hanterar potatis som min pappa. Härom dagen bjöd han på den godaste potatiskaka jag någonsin ätit: krispig, lagom salt, mjuk inuti, gjord på mandelpotatis. Ingen kan steka potatis som han. Med ett litet trick som jag dessvärre inte kan avslöja blir potatisen helt oemotståndlig. Hans potatismos med rikligt med persilja är det bästa som finns att få. Potatisen, denna prosaiska knöl, blir fantastiskt god när pappa hanterar den. Jag misstänker att även mängden smör kan ha ett finger med i spelet.

Jag skulle tro att det helt enkelt har att göra med passion. Min pappa älskar potatis och vaktar sitt potatisland som vore det ett nyfött barn. I somras byggde han ett intrikat system med vajrar, brädor och en pingla som i äkta Pettsson-anda skulle hålla vildsvinen borta från det allra heligaste. (Att jag som yngre inte tyckte om nyupptagen färskpotatis var förstås att revoltera å det grövsta. Nu är jag mer balanserad i min bedömning.)

Lite passion för råvarorna kan nog göra mycket. Pappa lagar bra mat annars också men någon stjärnkock är han inte. Men när det gäller just potatis finns den där kärleken som krävs, kombinerad med något trick som går i släkten, en lagom nypa salt och en rejäl klick smör. Det kan helt enkelt inte bli fel.