Brummus

"Jag tycker inte om sås". Det säger vår dotter vid var och varannan måltid, eftersom vi till skillnad från henne är stora såsfantaster och gärna serverar sås till det mesta. När hon var bebis var hummus mycket populärt men nu var det längesen vi lyckades få i henne något och tvång är inte vår melodi. Vad gör man? Tur att det är så himla kul att brumma. Brumma med matberedaren alltså. Vi provade det berömda tricket: laga mat tillsammans. Det ska ju funka, säger de. Och - milde tid - det fungerade. Skeden ner i skålen bara (bakterienojan får vila till en annan dag). Halleluja! Nästa trick från den nyfrälsta barndiplomaten: trädgård.

Utanför dörren triumferade under förra året en magnifik kardon, släkting till kronärtskockan, som sträckte sig uppåt två meter upp i luften. Nu är samma odlingslåda dotterns egen. Där sår vi frön till god aptit: rädisor och ruccola får liksom sin inkörsport i den där lilla ogrässtinna kvadraten. Och egenplockad spenat smakar liksom bättre när den ligger i salladen, så hummusen får sällskap med en couscoussallad med mynta och spenat från trädgården, tomat och russin.