Picknick trots allt

I ett par, tre år nu har jag och några vänner planerat en picknick. Vita dukar, vita kläder, stärkta servetter, riktiga vinglas, små eleganta rätter, lummig försommar... Så har vi inte heller kommit längre än till planeringen. Vem som ska laga vad, vilka exotiska frukter som ska följa med, vilket vin, vilken plats. Allt det där har vi målat ut för oss i timtal men närmre fulländningen än så är jag rädd att vi inte kommer.

Igår däremot. SMHI lovade sol och våra picknickmuskler började rycka förväntansfullt. Det var snubblande nära att vi aldrig kom iväg, för visst måste man ha åtminstone någon riktig picknickrätt? Kalla pannkakor i alla fall, det är väl en lägstanivå? När det såg ut att falla på grund av maten (visst är det intressant hur mycket i våra liv som kretsar kring mat!) lyckades jag rota fram lite hirs i kylen, fräste upp den med lök och vitlök, slängde på fryst broccoli och vita bönor samt rev, i ett tafatt försök att rädda denna hippieosande maträtt från ett oätligt, otjusigt vegan-nybörjar-öde, lite parmesan över hela härligheten.

Vi kom iväg. Cyklade fram på grusvägar där vi aldrig varit förut med en pladdrande sol i cykelstolen. En riktig lekplats hittade vi, björnbärsrevor, slånbuskage och fläder som lovar mer framåt sommaren. I en liten kiosk handlade vi med oss ett par färdiga chokladbiskvier.

Hirsknaset smakade faktiskt helt okej även under en disig himmel, men chokladbiskvierna blev picknickens höjdpunkt med en plastkopp te till. I den stunden bestämde jag att vår frys behöver fyllas med hembakade kanelbullar, för fler picknickar som slår in lär det bli inom en snar framtid.