Kanelbulleinstinkter

Min dotter. En tjyv. En riktig kanelbulletjyv, alltså. Hur kan man vid 15 månaders ålder, utan tidigare erfarenheter av bullar, veta att det är så gott med kanelbullar att det lönar sig att tassa fram till bordet där de ligger, nygräddade, och svalnar, sträcka sig på tå, ramla på kuppen? Det kanske är instinkt. Eller bara kardemummadoften. Stora dottern är mer indirekt. Hon slår sina lovar, säger att oj, där ligger det bullar. Undrar om de är goda? Ska vi äta dem någon gång, kanske på lördag? Nästan så man får hjärtsnörp av hur återhållen hon är. Fast desto mindre när bullen ligger på tallriken!

Det är något med bakning som handlar om kärlek och omtanke. Inplastade kakor kan också vara en fin gest, men riktig bullmamme-/pappe-feeling blir det först när de är bakade med smör, nygräddade på en plåt i köket. För när det är fest så är det. Ha en doftande, mjuk, saftig och nybakad kanelbullens dag!