Micron har vunnit mitt hjärta

Matlagning med begränsningar har jag skrivit om förut. Det ämnet finns det tillfälle att ta upp igen. Kokplattan som vi lagade mat på i väntan på ett riktigt kök började mitt i risgrynsgrötskoket spraka betänkligt, varpå vi knäppte av den och mållösa undrade hur vi skulle kunna få varm mat i fortsättningen. Vår enda tillgång: en vattenkokare. Efter några tappra dagar med couscoussallader, filmjölk till frukost och tinade pannkakor från frysen började vi få nog. Lösningen blev en microvågsugn.

Jag hade aldrig använt en micro förut, undantaget för att värma mat på jobbet. Laga mat i micron? Javisst! Efter att ha hittat ett par ambitiösa sidor med microrecept och en kokbok från microns gyllene era, 80-talet, lyckades jag komma igång med micromatlagningen. Fantastiskt att kunna ge dottern varm gröt på morgonen igen. Fast, ärligt talat, Drömströmming och Hawaiismörgåsar som den något daterade kokboken bidrog med kan man lika lite som filmjölk leva av. Eftersom varken äggröran eller sconesen jag provade att laga exploderade (utan tvärtom på ett mystiskt sätt blev goda) vågade jag experimentera vidare.

Att påstå att micromatlagning är det nya svarta vore en överdrift. Jag trånar efter hembakt bröd och att kunna koka pasta som inte blir hård och klibbig på samma gång. Däremot har jag lärt mig en hel del och tycker faktiskt att utmaningen är ganska givande. Skafferiet hyser bön- och kikärtskonserver som blir goda grytor med squash, tomat, örtkryddor, pesto, ibland kryddiga med spiskummin och cayenne. Couscous bistår vattenkokaren med och riset jag kokar i micron blir faktiskt bättre än det på plattan. Även om jag trodde att jag aldrig skulle säga det: microns hemtrevliga brummande har vunnit mitt hjärta.