En näringsnörds bekännelse

Liksom alla andra har jag blivit påverkad av min uppväxt. Det mesta har varit bra, somligt har varit dåligt. En del har mest varit konstigt, och lite charmigt.

Hemma hos mina föräldrar senast drog dottern fram ett dammigt häfte ur bokhyllan. En närmare granskning visade att det var en sorts loggbok, minutiöst förd av min mamma. Behöver jag ens nämna att hon är arkivarie? Det lilla svarta häftet innehöll precis vad hon och min pappa ätit under en tid på 70-talet, vad de drack till (här stod pappa ofta noterad vid Mjölk, 3%), vilket sällskap och vem kocken var (jag lyckades inte hitta något ställe där mamma inte stod för det kulinariska - nu är rollerna inte så konserverade längre). Vad de åt? Inte så pjåkigt; vällagat, ordentligt med grönsaker, mycket fisk och potatis förstås. Men det intressanta handlar snarare om detta: matnörderi.

Som sagt är jag inte opåverkad av uppväxten. Även i mitt skafferi dinglar ett och annat skelett. Det som rasslar mest med knotorna är nog näringsläran. Ojojoj, vad jag kan gå igång på näringstabeller! Inte det att jag nödvändigtvis vill äta det mest näringsspäckade, men på något sätt kittlar det alldeles extra när jag ser siffran för järnvärdet i nässlor. Vilken superväxt, tänker jag. Alla borde smaska i sig nässlor stup i kvarten. För att inte tala om vetegroddar! Åh håhå, vetegroddar är värsta grejen. Det är livsmedels-underdogs som lockar mig. Inte flashigt och trendigt, mer ylletröja, gratis, ogräs.

Sen bli det något halvhjärtat försök: nässlor i pizzadegen har jag provat, nässelavkok smakar uschlarns vet jag efter ett par försök, vetegroddar hänger med i brödet ibland men inte nödvändigtvis. Att hänga på trender när det gäller sådant är inte min grej - så kallade superfruits har jag provat men är inte direkt såld på dem. Hellre blåbär i så fall, Nordens svar på gojibäret! Eller bocktörne som det heter på ren (men inte så säljande) svenska...

Bocktörne?