Stilla väntan...

Så blev höst till vinter. Höstens klara färger blev till en mjuk och stillsam gråskala. Solens bleka strålar värmer inte längre. Nu ska naturen vila och återhämta sig, kanske borde vi också göra det?

Färska, krispiga, ljumma grönsaker och saftiga frukter lockar mig till liv med sin blotta närvaro i mitt kök. Många höstar och vintrar har varit så välkomna av mig. Men i år, är jag inte riktigt redo. Det känns som att jag befinner mig i ett slags mellanrum. Ett mellanrum där det varken är sommar, höst eller vinter. Knappast vår heller. Sommaren var för kort och hösten oväntad. Vintern blev maskerad till höst utan dess varma färger och jag, jag längtar. Längtar efter liv.

Jag har beställt en torkugn. En Tribest Sedona. Jag torkar saker för fullt i min vanliga ugn, men tror mig att det ska bli smidigare med en riktig torkugn, där man inte måste gå o släppa ut fukten hela tiden. Och dessutom går det in 9 plåtar istället för 3. Det är en julklapp till hela familjen och det var min man som insisterade. Det är ingen billig historia, men väl värda sina pengar tror jag. =)

Jag torkar musli, hallonremmar, skorpor m.m. Jag har så mycket idéer att mitt huvud snart exploderar. Nu ska jag bara lyckas plocka fram lite tid från de gråa herrarna. (ni har väl läst "Momo eller kampen om tiden"? Annars borde ni göra det.)

Nu sover barnen. Det är stilla i luften. Jag ska ge mig till att ordna med lite kvällsmat. Min man är snart hemma från jobbet. Det är tända ljus överallt och jag lyssnar på Bachs cellosviter. Det är egentligen kvälls-bad-musik, men det känns rätt bra ändå. =) I dag blir det nog bara lite succinipasta med tomatröra av något slag. Jag gjorde kardemummaskorpor av groddar bovete, sötat med agave. Konsistensen blev perfekt och smakmässigt får de godkänt av mig, men de behöver utvecklas. Jag ska prova lite olika smaker. Saffran, choklad och pepparkas-smak blir en trygg start. Det mysigaste av allt är att ha dem framme i en glasburk bredvid bovetemuslin och hallonremmarna.

Succinipasta med tomatpesto.